Den roll musiken spelar varierar från person till person. Själv har jag njutit av sång och musik som avkoppling och stimulans under ett långt liv fyllt av hårt arbete, som dock varit unikt givande och fruktbärande. Musiken har givit mig höjdpunkter i livet och den har hjälpt mig till perspektiv och överblick.

Mitt förhållande till musiken är alltså lyssnarens.. Det är många år sedan jag började lyssna tiill svenska visor. Så småningom upptäckte jag, att vi svenskar äger en verklig vis-skatt – väl värd att bevara åt kommande generationer. Men det tog många år innan jag kom fram till en möjlighet att personligen medverka till detta.

Tanken på Visans Skepp i Storebro föddes en vacker vårdag 1978, då jag och min hustru Ebba gjorde en utflykt till den s.k. Rökstenen i Östergötland. Denna är ett mäktigt monument från den spännande vikingatiden. Varför skulle ett liknande minnesmärke inte kunna skapas under vårt dynamiska sekel? Sagt och gjort. Jag tog fram tumstocken och Ebba fick fotografera Rökstenen. Våra stenar måste ju ha de rätta proportionerna.

Varje visvän har nog sin favoritpoet. För mig personifierar Evert Taube mer än någon annan den svenska vistraditionen. Under många års affärsresor till huvudstaden gjorde jag det gärna till en vana att äta lunch på den tauberska stamkrogen "Den Gyldene Freden". Där såg jag Evert själv vid ett flertal tillfällen. Vi kom aldrig att talas vid; men hans personlighet präglade atmosfären runt honom och skapade starka minnesbilder hos mig.

Namnet Taube kom även att spela en stor roll när det gällde förverkligandet av Visans Skepp. Då Evert nu var borta, skrev jag brev till hans maka Astri, som ju skapade i sten. Inom kort fick jag ett mycket vänligt brev tillbaka. Hon fann idén fascinerande – och hennes spontana gillande gav mig stimulans att arbeta vidare med mitt projekt. Under arbetets gång hade jag många telefonkontakter med Astri Taube och jag är henne mycket tacksam för den entusiasm och det kunnande hon delande med sig av. Denna spirituella och viljestarka dam torde ha betytt mycket för livskamraten Evert – både mänskligt och konstnärligt. Ja, utan henne hade vårt land kanske rent av gått miste om sin nationalskald.

Att resa stenar har alltid varit ett mödosamt och tålamodsprövande arbete – och den som tar sig den uppgiften an måste vara medveten om detta. Men – efter mina år som anställd och chef vid Storebro Bruk insåg jag, att jag nog aldrig skulle kunna anpassa mig till en passiv pensionärstillvaro. Mitt tidigare liv hade varit fyllt till bredden med stimulans och utmaningar. När jag så lämnat över rorkulten, började jag mitt arbete för att bevara vistraditionen tillika med delar av den brukskultur, som jag alltid levat mitt i.

Under senare år har jag därför haft privilegiet att få använda mina krafter i två projekt, som ligger mitt hjärta nära. Jag menar då Visans Skepp samt det Bruksmuseum, som skapats i Storebro. Men även renoveringen av en gammal hammarsmedja (byggd 1728) och ett antal stugor från 1750-talet har fyllt mina dagar med mening.

Nu är stenarna på plats. Som orubbliga jättar i småländsk granit, överblickar de Stångån från sin höjd. De är tjugo till antalet – och på dem finns 40 av våra vackraste och mest sjungna visor från detta århundrade inblästrade. Det är dessa pärlor ur den svenska visskatten, som har samlats på dessa stenar. Till hjälp med urvalet har olika visinstitutioner ställt upp, såsom Svenskt Visarkiv och Visans Vänner i Stockholm. Men också svenska folket genom Café Norrköping har fått komma med förslag. Till innehåll och stil varierar dikterna. Dock har de alla befunnits värda att tonsättas – och sjungas vid de tillfällen, då vi vill känna sångens gemenskap.

Kanske kan detta naturmonument med sitt vackra läge förmedla något av svunna generationers visdom och poesi till framtida generationer av svenskar.

Ebba och Ivar Gustafsson